Inez Öhrman

På senaste tid har jag känt mig som en i mängden. Bara så normal som man kan bli. Att jag inte är bra på något särskilt. Min häst är duktig men vi ligger på LAGOM nivå. Varken låg eller hög. Jag är varken smal eller tjock, jättelång eller jättekort, har inga mål direkt. Min familj har lagom med pengar och mina föräldrar jobbar med ett normalt jobb. Lagom nervös på tävling och presterar lagom bra, inte för mycket och inte för lite. Har lagom bra betyg i skolan. Jag lever ett förjävligt normalt liv!

 

Jag menar jag är inte Linn, Isabella eller Julia som har plockat fram SJUKT fantastiska ponnyer från INGENSTANS! Jag är inte Nellie som har kämpat från botten och nu får erbjudanden om att rida SM-ponnyer, blir sponsrad av företag och har kontakt med dom STÖRSTA bloggarna i Sverige. Jag är inte Caroline eller Sara med tuffa ponnyer som med sannolikhet kommer gå höga klasser. För jag är bara jag.

Det var därför jag skapade bloggen, för denhär SKA jag komma någonstans med. Även om jag inte kommer upp i skyarna som Linn, Nellie och dom andra storbloggarna, så kommer jag en bit. Även om det blir om en månad, ett år eller tio är så slutar jag inte förän jag har kommit någonstans. Jag slutar inte där jag började! Nu blir det bara inte så!

 

Jag och Emilia har kommit långt förut, och det var förra året! Vi blev länkade av bla (fd) Teamsl, Ponnysanning och Nellie Berntsson och vi hade över 600 läsare som mest! Luxus(Emilias gamla ponny) blev vald som veckans häst på Teamsl och vi hade storbloggare som kommenterade vissa inlägg! Det är riktigt stort! Vi skrek och hoppade omkring, om Nellie hade kommenterat ett inlägg ringde vi direkt varann och sa det!

 

Nu får vi hoppas att det går lika bra ensam, för detta klarar jag, det vet jag!